Ogillar pendeltågen...

Nu på kvällen har jag sprungit en runda runt Bandhagen och Örby. Längs med Magelungsvägen går ju pendeltåget till Farsta.... Min pulsklocka får spatt av det elektroniska kraftfältet som denna järnväg avger. Vips är pulsen uppe i 230... Mot ca 160 som är normalt för mig när jag springer... Och det gör att genomsnittet för rundan blir sjukt högt... Typiskt... Undrar om det finns någon pulsklockemodell som inte påverkas av detta? Hmm...

När jag ändå klagar på klockan kan jag meddela att om man använder sig av mellantider måste man trycka på mellantid istället för stopp när man ska stoppa... Logiskt va??? Om man inte gör detta lagras inte den sista sträckan.

Hursomhelst var det en mycket skön runda som jag troligen kommer att springa fler gånger... Den mätte 7900 meter och tog idag ca 42 minuter... (mitt estimat)

Gräva Gräva Gräva...

Helgen... den kalla helgen med hög luft... Tillbringades på torpet med att, just det, gräva gräva gräva... Landet är höstgrävt... såbäddarna är grävda... komposterna är uppgrävda och uthällda på landet...

Älsklingen har gjort jättefint inne på torpet... En mysig, men jobbig helg... Adrian har plockat upp alla morötter... En svamputflykt fyllde ryggan med gula kantareller... Som sagt, MYSIGT...

Inte ett löpsteg har tagits, vilket inte har gjort någonting eftersom grävandet har stärkt andra muskler i kroppen som också behöver få sitt...

Skööönt...

Varit ute och sprungit en runda nu på kvällen. Det var väldans skönt att få lätta lite på trycket. :-) Det var första rundan i ett par knälånga strumpor som klämmer åt på rätt ställe... Det är en typ av stödstrumpa av en lite sportigare modell... Det klämde lite väl mycket över foten... Inte så skönt...

Och eftersom det var en Nike strumpa så kostar den naturligtvis... 180 spänn för ett par strumpor... Nåja... Det var värt att testa det...

En lagom kvällsrunda på 7,5km... på 43minuter. Det var inte direkt snabbt, men jag tar det ju lugnt med tanke på min tidigare "skada" i inre vadmuskeln... om en vecka eller så ökar jag takten lite ocheller tiden jag är ute...

Vad heter det???

Jag behöver veta vad känslan kallas när man väldigt gärna vill ut och springa...

Heter det Löpig? Eller kanske springnödig? För jag tror inte att killar är Löpnödiga, det är nog reserverat för hundar...

Hur som helst har jag det just nu...

Men imorgon smäller det... En lite längre tur denna gång än de 5 km som det blev senast... Ska bli skönt med en sväng... För det riktigt pirrar i låren av förväntan...

T-shirt

Där låg det... Ett bylsigt brunt kuvert från Stockholm Marathon... Med darriga händer slet jag upp kuvertet. Men andan i hals gropen hällde jag ut innehållet på köksbordet... Ett vitt tygstycke låg i en hög... Försiktigt vecklade jag ut den och till min fasa fick jag se att det var en T-shirt...

En ganska fin T-shirt i funktionsmaterial... Det kallas tydligen så, så fort den inte är av bomull...

Kommer att komma väl till pass under många långa löppass...

Världens lyckligaste man!!!

Om man skulle ha en tävling om vem som är världens lyckligaste man just nu så skulle jag ligga väldigt bra till.

Efter två veckors ofrivillig vila med smärta i inre vadmuskeln har jag genomfört en runda...
5-kilometersrundan runt Bandhagen/Högdalen... Inte nog med det, jag som skulle ta det lugnt sprang på 26 minuter... Snabbare än någonsin... Märkligt... jag undrar hur det gick till..

Teori 1:
Ett UFO flög över mig och snabbspolade mig...

Teori 2:
Min "skada" har gjort att jag tar ett lite annorlunda löpsteg, som bara råkar var mer löpeffektivt. (kändes som om jag "neg" mer i steget)

Teori 3:
Min pulsklocka som bekant går brutalt fel klarar inte ens av att ta tiden som ett tidtagarur...

Nåja, teori 1 är väl inte speciallt trolig... Teori 2 kan stämma och det kan teori 3 också. Teori 2 är svår att kolla. Teori 3 är klart kontrollerbar... med hjälp av en annan klocka... och om klockan fungerar är jag trippelt lycklig... frisk, snabb och med en rättvis klocka...

Hursomhelst är jag ändå brutalt lycklig... Hoppas bara att benet känns bra imorgon...

På bilden kan man se sträckan jag sprang... Det är en bild tagen från Google Earth... Perfekt redskap för att kolla hur långt man sprang...

Oliiiiidligt...

Jag vill så gärna springa... Det är riktigt olidligt faktiskt att vara så motiverad som jag är och inte få springa en meter...

I morse hade vi fotbollsträning med Adrian lag och jag kände av vaden denna gång. Det är något som ligger kvar i benet. Det osäkert om det blir något pass på måndag... Kanske en promenad...

YES!!!!

Min inre vadmuskel har inte märkts på hela dagen.... Det är så oerhört glädjande nyheter... Det innebär att jag snart kan ge mig ut igen... Det får nog bli några dagar till med vila men på måndag tror jag att jag ska ta några km...

Och det i min nyinköpta blåsvarta träningsjacka från Brooks som jag inhandlade igår... Men till mitt förtret såg jag på nätet senare att det var en damjacka som jag hade köpt... Men mina kära kollegor och min kära Görel var ense med mig att jackan inte alls är av dammodell... Jag tror (å hoppas) att Stadium har skrivit fel...

Positivt tänkande

Jag älskar att intala mig själv saker... Och så till den milda grad att jag snart börjar tro på dem...

Ett exempel...
Jag har i alla år lidit av en svårartad höjdrädsla... Få-svindel-av-att-stå-på-en-stol-typen av höjdrädsla. Min kära livspartner, Görel, åkte sommaren 2004 fritt fall och har tråkat mig enormt för att jag inte vågade... Efter det intalade jag mig att det inte alls var något speciellt att åka fritt fall. Det var till och med en baggis till utmaning, intalade jag mig... Sagt och gjort... När sommaren 2006 kom hade jag lurat mig att tro på detta och hade inga som helst problem med att åka fritt fall... Det VAR en baggis...

Med denna historia i åtanke kastar jag mig huvudstupa in i utmaningen att springa ett marathon. Det är inget speciellt svårt... Och jag intalar mig att det kommer att gå smärtfritt... Nåja jag är beredd på lite skavsår och sånt men vem bryr sig om sånt när man ska somna på kvällen efter loppet. Då man har ont men känslan av att man kan åstadkomma allt är bättre än vilken Ipren som helst...

Am I right or wrong... Who knows???

Jotack...

Det känner bättre i benet. Tackar som frågar. Det känns knappt nu när jag går vanligt. Bara när jag går fort eller i trappor... :-)

Annars hopppas jag på att kunna ge mig ut på en kortare tur på söndag... Då kanske jag kan få nytta av min nya jacka som jag tänkt köpa... Får se vad det blir för modell. Det är ju bra med en reflexig/självlysande jacka... Den som lever får se... Återkommer med vidare info om inköpet...

Förövrigt har jag kollat upp att jag finns med i listan över redan anmälda på Stockholm Marathons sida... Coolt... och en klubb står där också... Den gamla stolta klubben Högdalens AIS... Jag är ju sedan något år tillbaka stolt tränare för att fotbollslag för pojkar födda -98...

Träningsabstinens

Jag har grym träningsbstinens...

Det är nu nästan en och en halv vecka sedan jag tränade sist. Det var 25 varv på Enskede IP... Riktigt tråkigt med löparbanelöpning... Men kul eftersom längdmarkeringen är exakt :-)

Sedan det passet har jag haft som en sveda i vaden/skenbenet, som tvingat mig till ett ofrivilligt uppehåll. Trist.

Nu har jag kollat upp vad det kan vara.... Det är en överansträngning i inre vadmuskeln... Det är tydligen en ganska vanlig löparskada. Men det gör ju inte saken bättre...

Jag behandlar med värme och massage... :-(

Nu har jag lovat mig själv att inte springa förrän det är borta och har varit borta några dagar... Förhoppningsvis kan jag springa en kortare tur i slutet av helgen... Håll tummarna...

Tjoho!

Jag hann precis innanför dörren hemma och fann till min glädje att det senaste numret av Runners World hade kommit med posten. Det är det första numret på min prenumeration.

Jag tog faktiskt mest prenumerationen för att man fick en pulsklocka på köpet...
Den fungerar faktiskt ganska bra...
Den tar tiden, med många mellantider...
Det mäter pulsen på alla dessa mellantider...

Men som klocka sett är den helt usel. Bisarrt att man kan göra en digital klocka som går en halvtimme fel på en vecka. Eller ca 5 minuter fel per dag. Jag menar, jag kan förstå att en mekanisk klocka från 1800-talet drar sig. Men en digitalklocka???

Jag har sett på puls.se att en del personer har utrustningar med rejäl processorkraft på armarna när de tränar. Kolla bara Garmin Forerunner 305... Den är STOR... Men enligt vad jag läst så fungerar den inte så bra. Jag har ju hellre en gratisklocka som inte kan hålla tiden än en GPS för 3-4 papp som inte vet var den är...

Jag behöver inte heller veta var jag är med hjälp av GPS. Jag plottar alla mina rundor med Google Earth. Det är perfekt för mig... ( men jag skulle inte säga nej till en cool Polar om tomten kom med den :-))

Oj, oj,oj,då, vad hände nu då????

Något mycket märkligt hände mig nyss... Jag fick följande mejl:

Mats Karlsson!
Tack för din anmälan till Stockholm Marathon 2007!
Du är anmäld i klassen: Herrar.
Vi skickar PM och startbevis i början av maj 2007.

Jag har alltså anmälts till Stockholm Marathon nästa år.

Nåja! Det var väl kanske inte helt oväntat eftersom det var jag som gjorde det. Som ett led i en utmaning ska jag, min chef Pontus och kollega Andreas springa marathon. Det är lite fuskigt... Pontus har redan sprungit två gånger och Andreas sprang precis Lidingöloppet... De här två löparfantomerna/vinthundarna mot lilla mig...

Jag som tills för bara en månad sedan bara hade sprungit över en mil två gånger.
Jag som hela mitt vuxna liv varit stillasittande.
Jag som alltid haft en "prydlig" övervikt.
Jag som aldrig deltagit i en tävling.
Jag som...

Men det finns något annat att tala om...
Jag som har en obändlig vilja.
Jag som är en mästare att ta ett steg i taget.
Jag som kan fokusera på något till 100%
Jag som slutade snusa och började min träning samma dag. (Snacka om att summan av alla lastar är konstant...)

Detta är Bloggen om min väg mot målet på Stockholm Stadion den 9 juni 2007. Följ min väg. Hela vägen och längre än så... Då och då kommer tidigare upplevelser och kunskaper presenteras som flashback-glimtar.

Det är 235 dagar kvar. Och jag har så ont i mitt underben att jag knappt kan gå.

Men NU börjar utmaningen.