torsdag, oktober 19, 2006

Positivt tänkande

Jag älskar att intala mig själv saker... Och så till den milda grad att jag snart börjar tro på dem...

Ett exempel...
Jag har i alla år lidit av en svårartad höjdrädsla... Få-svindel-av-att-stå-på-en-stol-typen av höjdrädsla. Min kära livspartner, Görel, åkte sommaren 2004 fritt fall och har tråkat mig enormt för att jag inte vågade... Efter det intalade jag mig att det inte alls var något speciellt att åka fritt fall. Det var till och med en baggis till utmaning, intalade jag mig... Sagt och gjort... När sommaren 2006 kom hade jag lurat mig att tro på detta och hade inga som helst problem med att åka fritt fall... Det VAR en baggis...

Med denna historia i åtanke kastar jag mig huvudstupa in i utmaningen att springa ett marathon. Det är inget speciellt svårt... Och jag intalar mig att det kommer att gå smärtfritt... Nåja jag är beredd på lite skavsår och sånt men vem bryr sig om sånt när man ska somna på kvällen efter loppet. Då man har ont men känslan av att man kan åstadkomma allt är bättre än vilken Ipren som helst...

Am I right or wrong... Who knows???

1 Comments:

Anonymous Anonym said...

Of course U R RIGHT :)
Men allt har sin tid, det tog ju exakt två år för dig att samla dig inför ditt fritt fall.... and guess what? Det gjorde det för mig också.... Nu kan jag inte leva utan minst ett fritt fall per sommar... per attraktionsfält! Det blev både Grönan och Tivoli i somras! Vi har bara Himmelskibet kvar på Tivoli... Det tar vi nästa sommar (megativoligungan på 80 m höjd)Can't wait! :)

23/10/06 22:20  

Skicka en kommentar

<< Home