Falsk marknadsföring

Ålands marathon har rykte om sig att vara en platt bana. Något som ingen jag pratade med efter loppet höll med om. På deras hemsida har de följande banprofil. Det ser väl ganska platt ut? Den högsta punkten är efter 10 respektive 32km. Det ska vara ca 32 meter över havet. Inte alls farligt.

Nu har ju jag en Garmin Forerunner 305 i vilken GPS-data lagras och sedan kan tankas ner på datorn. Väl i datorn finns det ett program som heter Motionbased där man kan plocka ut höjdkurvor. Den kurvan har jag placerat nedan. Nu är just höjdpresentationen med GPS ett sorgebarn varvid en metod som använder sig av befintliga höjdkurvor för att beräkna elevation. I min (och även andras) analyser kan man se att höjden på det högsta stället är närmare 50 meter. Det ÄR en väsentlig skillnad för en marathonlöpare.
För att på ett bättre sätt illustrera skillnaderna mellan min höjdkurva och Ålands "officiella" har jag lagt kurvorna på varandra. För att kompensera för skalskillnader har jag anpassat Ålands höjdkurva och gjort den smalare och högre. Men jag tycker att man klart kan se att Ålands marathon i verkligheten är betydligt mycket backigare än vad de utger sig för att vara. Om detta är ett medvetet grepp låter jag vara osagt men jag anser att Ålands Marathon bör, redan till nästa år korrigera sin information på internet. Och när de ändå är i farten kan de göra om kartan också som har norr pekandes till höger och inte rakt upp.

Fast å andra sidan så är det ett litet lokalt arrangemang med små resurser. Men jag anser att med en mer proffsigt arrangemang kan loppet växa sig stort och generera stora intäkter till Ålands idrottsförbund eller vem det nu är som står bakom tävlingen. Jag kan åta mig att för en resa för två personer med hotell och anmälningsavgift till tävlingen 2008 skriva ihop ett åtgärdsprogram för att skapa ett bättre arrangemang och öka intäkterna. Give me a call!

Lårbra

Livet är underbart. Äntligen kan jag gå ner för trappor. Träningsvärken finns kvar men är betydligt mycket mindre. Det är också underbart att inte känna någon annan värk en den träningsvärken. Inget i underbenen och inget annat heller. Som det känns nu så är jag igång med träningen till helgen igen. Vilket leder mig osökt in på planeringen för november månad.

Tanken är att november ska vara en vilomånad. Jag kommer inte att helt vila, men jag kommer att dra ner på längden och farten i träningarna. Jag kommer mest att ge mig ut för att få luft. De långa passen kommer att vara TSM-passet på söndagarna. Fast det första blir inte denna vecka utan i nästa. Jag kommer nog däremot gå dit för att titta redan på söndag. (brasklapp: OM jag har tid)

I slutet av november, början av december, börjar ju träningsschemat inför Stockholm marathon. Och då blir det inte läge för viloperioder. Det kommer bli attans så kul. Can't wait!

Epilog: Låront

Det är nu två dygn sedan målgången av Åland marathon. Glädjeruset har lagt sig. Plaketten har hittat sin plats i bokhyllan. Tobleronen är halväten.

Det enda kroppsliga som kvarstår är att jag har svårt att resa mig från en stol och gå nerför en trapp och i nedförsbackar. Det är lårmusklerna som är rejält ansträngda. Även vaderna är ömma.

Vad kan jag lära mig av detta? Kan jag lära mig något om detta?

I så fall skulle det vara att det vore bra om låren och vaderna var starkare. Jag tror att jag kommer börja träna löpskolningen. Med Molotovsteg och tåhävningar. Om jag gör dessa övningar varje dag borde musklerna vara så pass starka att jag kan genomföra ett marathonlopp i samma fart under alla 42 kilometrarna och ändå inte ha speciellt ont i musklerna dagarna efter loppet. Är det uppnåbart eller en utopi? Om jag inte provar så får jag aldrig veta svaret. So I'll give it a try.

Del2: Hammarland ToR

Under natten ändrades klockan till vintertid. Men vi hade varit så listiga att vi inte ställt om klockan dagen före så därför behövde vi inte göra det på natten. Kl0600 ringde klockan och det var dags att gå upp. I frukostmatsalen var det full fart och efter en tallrik vattnig havregrynsgröt gick vi tillbaka för att göra oss redo för loppet. Men vi passade på att vila en stund till.

Väl på stadion var det dags att värma upp. Mark var särskilt dansant, medan Niklas var mer stram i sin koreografi. På startlinjen ställde sig de snabbaste seedade löparna och Niklas, Mark och jag. Vi hade varit inne på att fälla krokben på Janne Holmén för att ha en bättre chans. Men Janne förekom alla genom att stämpla Mark. Så högt upp i ett marathonlopp kommer jag aldrig mer att vara. Vi blev naturligtvis frånsprungna så det stod härliga till.

Loppet gick bra en mil ungefär då jag var tvungen att gradvis släppa Niklas. Jag hade redan tidigt känt att det inte skulle bli en snabb tid. Jag kände att det skulle bli runt fyra timmar. Första milen gjorde jag med 5:00min/km-tempo. Andra milen på 5:11-tempo och rundningsmärket efter halva sträckan rundades på 1:48:43. Det var ändå en bra tid så långt.

I rundningen yttrade jag omedvetet orden oj, oj, oj. Vilket fick gubbarna vid märket att börja skratta. Det var inte nådigt att svänga 180 grader när man sprungit rakt fram i drygt 2 mil.

Dessutom kändes vinden av direkt. Jag hade tydligen haft medvind ut till rundningsmärket i Hammarland.

Men returresan var ganska klart in i motvinden. Den tredje milen hade jag en fart på 5:55min/km. En klar temposänkning. Det var blåsigt och motluten kändes i låren. Det var inga branta backar men ganska långa... Nu började magen göra sig påmind. Två nödlandningar, fick farten att sjunka under respektive km. Jag räknar med att jag har 3-4 minuter längre tid på grund av de stoppen. Trist!

Den fjärde milens tempo var på 6:12. Det var dock mot slutet av den milen som var räddningen. Jag hade kalkylerat att jag skulle in under 4 timmar och det gjorde att jag pressande mig lite mer. Det var även sträckor som vinden kom in mer från sidan och det hjälpte nog till. vägen in mot målet var väldigt skön. Mest för att det skulle ta slut. I mål mötte jag en oerhört glad Niklas som avklarat sitt första marathon på 3:43:26. På sekunden en kvart snabbare än jag. Två nöjda (och snygga) killar stod en stund på innerplan innan det var dags att gå tillbaka till hotellet där duschen väntade.

Direkt efter duschen gick vi till båten, där vi hade bokat en privat bastu, där jag Niklas och Mark återhämtade oss. Det var rejält värt pengarna att ta en bastu och bubbelpool. Efter detta var det dags för mer mat. Vi åt en lite bättre buffé denna gång, men inte mycket. Resten av resan avklarades med Taxfreeshopping och småsnack.

Det var oerhört trevlig resa och det borde, som Niklas var inne på, betyda att resesällskapet var bra. Det var även kul att lära känna Mark. Hoppas vi ses igen! Nästa resa är inte inplanerad än men jag längtar redan till den. Mark rekommanderade Amsterdam. Det kanske kan vara något... Om budgeten klarar det... And let's hope it does!

Del1: Resan österut

Okristligt tidigt! Kl 7 träffade jag Niklas på Slussens tunnelbanestation. Båda två med väskor packade för löpning. Vi gick ner till busstorget och hoppade på en buss som tog oss lite närmare Vikingterminalen. Incheckning och ombordstigning på M/S Salmonella gick relativt smärtfritt. Vi tog och längst bak i aktern för att intaga en Carboloader med Stockholms skärgård som panorerade förbi. När baren sakta fylldes med öldrickare gick vi därifrån. En lite fika och en stund i Sky-baren innan vi gick till restaurangen för en lunchbuffé. Det var en sisådär buffé som det brukar vara på båtarna.

Efter lunchen tog vi oss upp i Sky-baren igen tills båten angjorde Åland. I väntan på att debarkera (kliva av en båt) slog vi oss i slang med en annan löpare som hette Mark. Vi tre följdes åt till hotellen som låg nära varandra.

Vårt hotell hette Cikada och det var väl inte det dyraste hotellet på Åland. Men jag tror att de hade en spaavdelning för vi såg algbadet på baksidan.Efter incheckning på hotellet möttes vi upp och gav oss ut till Självstädighetsgården, vilket kan sägas vara Ålands riksdag. Där hämtade vi upp nummerlapparna. Jag fick nummer 91... Kan det vara upplagt att kallas för 91:an Karlsson? Det hade blivit perfekt om Niklas fått 47... Men tyvärr fick han bara 46. Jag tror ändå att han får heta "Löken" ;-)

Efter nummerlappsuthämtningen gick jag, Niklas och Mark till Savoy hotell för att kolla om man kunde boka om Pastamiddagen senare på kvällen så vi kunde gå tillsammans. Det gick inte... Men hade kunnat gått. Efter det gick vi en sväng och kollade in Arenan där starten skulle gå. Den var liiiite mindre än vad vi trott.

Efter den promenaden gick vi hem till hotellet och tog en två timmars tupplur innan det var dags att bege sig till Savoy för pastamiddagen. Återigen är det väl bara sådär bra mat. Ingen kulinarisk höjdare men det är ju av underordnad betydelse.

Efter middagen gick vi till hotellet och fixade inför morgonen. Niklas och jag testade vår outfitar.Därefter var det lite TV-underhållning med Svensson, Svensson och Babben och en hel del tjattrande innan vi kom till ro och kunde somna in. Det var knölig kudde but, I slept like a child!

3:58:26

Åland marathon är nu avklarat. Detta är en snabb redogörelse, en längre kommer senare.
Det var tidig morgon när vi gav oss iväg. Alla startade på samma gång och vi startade i princip på startlinjen och jag har därmed legat bland de tio första i ett marathonlopp. Sen att det väldigt snabbt rasade i resultatlistan är en annan sak.

På Åland går banan ut på landsbygden för att sedan vända tillbaka. Det var medvind ut och efter vändningen blev det motvind... 10-12m/s. Det slet hårt på kraften. Jag vände efter 1:48:43. Det är endast 3:42 långsammare än tiden på Stockholm halvmarathon.

I mål hade jag 3:58:26. Jag är otroligt nöjd med att ha gått sub4h. Det är exakt på sekunden en kvart sämre tid än Niklas för övrigt. Jag sa innan loppet att jag skulle ha UNGEFÄR en kvart sämre tid...

Min jag hade 139 personer före mig i mål och i klassen H35 kom jag på 21a plats... Det är inte helt illa pinkat.

To be continued!

Redo

Färdigpackad. En rygga och en liten carry-on-bag fyllda med löparprylar står redo i hallen. Allt är klart inför resan. Jag har precis tryckt i mig en Carboloader och det pirrar så skönt i hela kroppen av alla sköna kolhydrater som forsar ut i musklerna. Jag börjar banne mig tycka att den geggan är riktigt god.

Snart är det dags att krypa ner i sängen och sova lite. För kl 0715 ska jag träffa Niklas på Vikings färjeterminal. Eller ska vi säga kl 0700 på Slussen samma ställe som inför LL?

Av min smärta i benet känner jag ingenting. Och då menar jag INGENTING... Nu gäller det bara att inte hetsäta så att kroppen blir tung. Om jag klarar av att inte gå på för mycket på bufféerna så kommer det bli ett riktigt roligt marathonlopp. Jag siktar som jag tidigare sagt på att slå mitt PB med 42minuter. Det skulle medföra en minut mindre per km. Det borde ju inte vara omöjligt. Speciellt som min snabbaste 5km-sträcka då hade en snittfart på 5:35min/km. Hela loppet totalt på 6:08min/km. Jag kan knappt springa så långsamt som 5:35min/km när benen är pigga.

This could be a lot of fun!

Handsken är snart kastad

Under Lidingöloppet noterade jag att många sprang med handskar. Jag tyckte att det verkade märkligt... Men har sedan dess lagt märke till att jag frusit om händerna och jag har knutit dem för att hålla dem varma.

Nu, idag, på lunchen gick jag och kollegan-Ali förbi Curt Ohlson och där inhandlade jag två par tunna svarta handskar á 9kr paret. Tillräckligt billigt för att slippa vara rädd att tappa dem om det blir för varmt. Alternativt att dumpa dem i diket.

Jag köpte faktiskt ett par åt mig och ett par åt Niklas. Sånt gör en kompis, har jag hört!

Dessutom såg jag att Team Stockholm Marathon har stängt medlemsantagningen. Läs mer här! Det är tydligen så att 334 medlemmar antagits. Varav jag är en. Det ska tydligen så att det är 38 ledare som anlitats. Det är rejält bra! Jag var rädd att de skulle köra en utmjölkningsstrategi och ha två ledare på 334 deltagare.

Första sammankomsten är nu på söndag. För alla andra utom mig och Niklas vill säga, som är på Åland. Synd!

Det är för övrigt inte alls långt kvar nu innan vi åker... Om ett dygn är vi i ett helt annat land ;-)
We are such globetrotters!

Genrep

När jag fyllde år fick jag ett presentkort av min ömma moder på Intersport. Hon har även uttryckt en oro över att jag är ute i nattmörkret och springer. Därför tog jag idag tillfället i akt och köpte en jacka som syns bra och som man dessutom kan göra om till väst. (Ärmarna är borttagna på bilden).

Görel-älsklingen har mycket roligt åt att jag köpt en jacka som matchar mina tajts. Jag har retat henne lite för att hon tycker att det är viktigt att ha en matchande outfit när man tränar.

Efter en storhandling på Willys i Länna klädde jag på mig den nya outfiten och gav mig ut på en liten prova-på-runda. Det blev 4 km ungefär. Jag tog inte ens på mig pulsbandet eller klockan. Syftet var att känna efter hur det känns i benet vid löpning. Det är ju en benhinna på högerbenet som spökar.

Det känns tydligt vid varje löpsteg men det är inget som hindrar min löpning och jag tror inte att det heller blir värre av att springa. Förutom att jag kände mig helt däst efter en jätteladdning ugnspannkaka så fungerade det relativt bra.

Nu efter rundan sitter jag med en kylklamp mot det onda benet. Det lindrar skönt. Snart hoppar jag in i duschen och sedan är det en insmörjning med Voltaren innan det är dags för att krypa till kojs. Snart är det bara två dagar kvar. Time flies when you're having fun!

Fullmåne

Systerdottern Hanna vaknade i natt flera gånger av att hon ville byta byxor för att hon fått färg på dem. När hon vaknade tyckte hon att det var konstigt att det inte var någon färg på byxorna.

Det är tydligen inte bara jag som drömmer konstiga drömmar när det är fullmåne. Jag känner mycket väl av när det är dags för fullmåne för min sömn är orolig och jag drömmer ofta mycket konstiga drömmar.

Jag har ju tidigare berört fenomenet att jag har svårt att tänka på något annat än löpning nu i dessa dagar. Det smittar tydligen även av sig i drömmarna.

Jag drömde att jag stod och tittade på löpningsdelen av en triathlontävling. Det var frustrerande att inte få vara med och springa. Alla sprang dessutom väldigt snabbt och många gamla barndomskompisar sprang förbi. Dessutom var jag var stressad för jag skulle med ett flyg som skulle gå snart.

En snabbanalys av drömmen ger att jag är redo att springa nu. Jag är frustrerad att jag inte springer så fort och jag har resefeber. Vad Fredrik Paulsson och Jerker Lindström gjorde i min dröm vet jag inte. Jag har inte träffat de killarna på tio år MINST... Och att det var en triathlontävling är intressant... hmmm, kan jag vara sugen på att testa det? Måste tänka på det?

Jag kommer eventuellt att ta en kort kort runda ikväll i lugnt tempo. Benet är i princip helt och skorna står vid dörren och krafsar och vill ut på en tur. Jag kommer vid minsta lilla känning i benet avbryta rundan. Men jag är helt säker på att benet inte kommer hindra mig i min löpning på söndag. Så jag är inte alls orolig... Or am I?

Scenskräck

Det är en spänning i kroppen som behöver kanaliseras. Jag måste snart få utlopp för den annars tror jag att jag spricker. Kolhydratladdningen går bra, benet blir allt bättre, hjärnan är grumlig och fingrarna har ingen styrförmåga. Jag drömmer om att springa och har svårt att tänka på något annat än det kommande marathonloppet.

Det är en spänning som vida överstiger den som jag kände inför Lidingöloppet. Det är bara Stockholm Marathon som kan matcha denna.

Nu börjar även väder utsikterna för Åland för söndagen att verka lovande.

The Weather Channel säger: att det blir 10°C, möjligen någon skur och 3m/s.

Wunderground säger: Växlande molnighet. Högst: 10° C. Vind Sydlig 13m/s.

SMHI: 9°C och 10m/s.

Finska SMHI: 10° C och 15m/s

Jag väljer att tro på The Weather Channel. Jag föredrar ett regn framför vind. Men alla säger sydlig vind vilket ger motvind hem efter vändningen. Kolla in bankartan. Nej jag har inte klistrat in den fel. Notera pilen som pekar åt norr... Gängse standard för att visa en karta är att ha norr uppåt vilket alla utom AlandiaMap har klurat ut.

Det kommer bli ruggigt kul att ge sig ut på en löptur mot Hammarland. Och notera att de har en liten Viking Line-båt i nederkant. Undrar vad Silja Line tycker om den produktplaceringen? Really smart advertising.

Ynklig själ

Vilken jäklig ynklig själ man har. Jag har läst om Allans eventuella hälsporre (hoppas det inte är så) och Niklas och Henkes halsont och sitter nu och känner ett halsont och ont under hälen.

Vilken patetisk kropp/själ man har som försöker sig på att lura mig... Men för att vara på den säkra sidan överdoserar jag vitlök och Echinagard...

Pathetic!

Glykogenpunschig

När man laddar inför ett marathon-lopp med kolhydratrik kost så verkar det som om hjärnan och finmotoriken packar ihop. Det finns inte mycket vett och sans i tankarna. Det känns som efter en flaska vin ungefär. Jag tror att det är en konstant sockerrush som man lever under.

Detta fenomen och det faktum att benen studsar av energi gör att man känner sig redo att ge sig ut på den åländska landsbygden och springa. Det är konstigt men benen känns konstant som om jag har nyss vart ute på ett långlopp samtidigt som de spritter av energi. Det är en obeskrivbar känsla. Jag tror att benen känner av den pärs som kommer.

Benen kändes precis på samma sätt inför Lidingöloppet. Det var ju med nöd och näppe jag kunde springa loppet. Jag vet att jag kommer att stå på startlinjen och inte känna något i benen. Men denna gång är underlaget asfalt och plant. Och jag har dessutom ett äss upp i rockärmen (eller i tajtsen). Jag har ett med energibesparande löpsteg denna gång... Inte den studsiga löpning som jag lagt mig till med och som sliter på benmusklerna, utan en stil med ett vägvinnande glidande löpsteg.

Dessutom kommer min kropp vara mer förberedd än innan Lidingöloppet med extra glykogenförråd och konstant påfyllning i form av sportdryck och gel... Det kommer att ta mig imål snabbare än senast i Stockholm och gärna med en förbättring på minst 42 minuter.

Det enda lilla molnet på himlen är att det verkar blåsa upp lagom till start på söndag. Det här är den senaste prognosen
Söndag: Regn. Molnigt. Högst: 50° F. / 10° C. Vind SV 31 miles/tim. / 50 km/h. Chance of precipitation 60%.

Alltså: 60% risk för regn och en vind på 14m/s. Det är kulingstyrka på den vinden. Det ger en ruggig medvind ut på banan och samma fast emot efter vändningen...

That could be tough!

Väderprognos

Väderprognos Mariehamn, Finland.

Söndag: Växlande molnighet. Högst: 48° F. / 9° C. Vind NV 11 miles/tim. / 18 km/h.

Källa: Wunderground.com

18km/h är 5m/s

Sweet!

Kommuniké från fronten

Hjärntrupperna har brutit igenom Benens försvarlinjer och har i stort sett helt besegrat huvudstyrkan. Några få rebellfästen håller fortfarande hjärntrupperna stången och gör terrorist-räder djupt in i den demilitariserade zonen.

Fredsförhandlingar förs i Mjälten och Hjärnan kräver fullständig kapitulation av Benen och kräver fullt samarbete. Det florerar obekräftade rykten att hela skärmytslingen är iscensatt av illasinnade krafter. Ett fullkomligt eldupphör är utlyst till natten mellan lördag och söndag. I annat fall kommer generalförsamlingen att göra en intervention och...

Äsch, ni hajjar... Jag blir bättre. Det känns bara lite i benet ibland. Och jag räknar med att vara helt återställd tills på söndag. För på söndag "we celebrate M-day"

Intressekonflikt

Det pågår flera krig i världen just nu. Ett av de minsta och färskaste är kriget mellan mitt psyke och min kropp. Min hjärna vill jättehjärna;-) springa marathon på söndag men mina ben vill absolut inte göra det. De har strejkat och orsakat en smärta i smalbenet bara för att slippa.

Själva slagfältet är i magtrakten som lever runt riktigt mycket...

I min planering finns ett intervallpass idag. Men det får stå över. Eventuellt en lättare löptur istället. Det är ingen bra idé att anstränga sig för mycket.

Det är en försiktig diplomati som utförs. Det daltas med benet men medlaren är partisk med hjärnan...

Just give peace a chance!

Omplanering

Det var planerat att jag skulle ut och springa intervall idag. Men man får inte alltid som man vill. Jag känner att jag är ganska seg i benen efter gårdagens halvlångapass. Det är en spänd vad som spökar. Jag smörjer med Voltaren och småmasserar mest hela tiden.

Passet får alltså vänta tills imorgon. Den nya planeringen går ut på att:

• Måndag: 8*400m med en minut ståvila.
• Onsdag: 8km i marafart.
• Fredag: PowerWalk på 5km.
• Lördag: 4km lugnt pass med Niklas på Åland?
• Söndag: Marathon

Det tycker jag låter som en ganska bra sista vecka innan ett marathon. Möjligt att 8km marafart är lite väl mycket på onsdagen. Jag har en teori om att benen minns en fart. Om man sprungit fort på det senaste passet vill benen gå ut fort på det efterföljande och tvärtom. Jag tänkte att jag skulle försöka det denna gång men det lär väl inte bli 4km i marafart med Niklas på lördagen. Kanske sista kilometern?

Förövrigt har jag funderat på om man skulle ta och ställa om dygnet lite så det inte blir en sån chock för kroppen att börja kl0830. Och som grädde på moset är jag inte helt 100% på det klara när starten går. Det är kl0830 finsk vintertid. Är det samma som kl0830 svensk sommartid? Jag är helt värdekass på såna här saker... Snälla Niklas kan inte du skriva ihop ett schema med vad vi ska göra och när. Jag blir inte klok på det... Vad jag vet är att båten går från Mariehamn enligt den finska tiden. Men när man väl kommer ombord. Vad är klockan då? Följer båten svensk eller finsk tid? Man vill ju inte missa bastun och buffén med en timme. This makes me feel really stupid...

Lördagsnjutning

Lördagsförmiddagen spenderades på fotbollsplanen. Adrian-9, till höger, och lagkompis-Pontus, till vänster grävde snabbt ner sig i en lövhög på fotbollsplanen. När jag stod på planen och mådde gott fick jag ett sms från Niklas som säger att det inte gör något om det här vädret parkerar över Åland i en dryg vecka. Det är definitivt så att det är ett perfekt väder för löpning.

Så efter träningen gav jag mig ut på en alldeles underbar löptur runt halva söderort. Det var ett 15,5km pass med en fart strax under 5:30-fart. Snittpulsen blev låga 154bpm. Det var en fantastisk dag att vara ute på en löptur. Termometern låg på 5-6 grader i skuggan men solen värmde rejält. Det var fantastiska färger på träden och luften var kristallklar.

Efter löpturen gick jag och Adrian-9 till Högdalen simhall för lite bad. Det var länge sedan jag badade nu. Har inte gjort det sedan i somras. På vägen hem gick vi förbi videoaffären och hyrde På andra sidan häcken. Den har sina poänger. Till middag fick det bli Pizza. Jag var alldeles för trött att ställa mig och laga mat. Det är ingen större kapitulation eftersom pizza var inplanerat för morgondagen.

Imorgon ska vi åka och titta på när Teodor-13 spelar basket. Det var också länge sedan. Det ska bli grymt kul...

Nu är det dags för nattning... Good night!!!

Gräsänkling

Görel-älsklingen har åkt till torpet idag och kommer hem lagom till sin tenta på onsdag. Hon tycker att det är jobbigt att läsa till tentan när alla är hemma. Hon får ingen ro. Därför åker hon till torpet för några dagars total fokusering. Det innebär att jag och killarna är ensamma hemma.

Det börjar bli dags att börja tänka på uppladdningen inför Åland marathon. Ikväll har vi ätit makaroner och köttbullar. Imorgon blir det tomat- och pastasoppa till lunch och pasta med en baconsås till middag. Till söndagsmiddag blir det pizza tänkte jag. På måndag Masses wok, det är nudlar med kyckling och på tisdag korv Stroganoff... Längre än så sträcker sig inte menyn. En kolhydrattömning i början av veckan som många förordar tror jag inte riktigt på. Och jag tänker inte klämma i mig så mycket extra kolhydrater. Bara en kolhydratrik mat bör räcka...

Jag har funderat lite på det där med glykogen i kroppen. Det är bra att ha det från en kolhydratladdning men det gäller också framförallt, tror jag, att se till att den inte tar slut under loppet. Att konstant fylla på reserverna. Och jag tror att man ska börja tidigt. De få loppen jag deltagit i har det bara serverats matvaror under sista delen av loppet. Det tycker jag känns mest som att det är försent. Jag tror att det är viktigt att få i sig redan från början. Den gel man får i sig under första milen kanske inte gör verkan förrän den tredje. Och om man inte tar den förrän krafterna börjar sina kan det vara försent...

Idag har jag dessutom påbörjat ytterligare en liten ritual jag har. Jag börjar att smörja mina underben med Voltarensalva. Jag har en teori att salvan sätter sig i musklerna och verkar inflammationshämmande fram till loppet. Det är mest i förebyggande syfte. Och förmodligen också mest psykiskt, men det struntar jag i.

Jag har dessutom blivit extremt nojjig för bakterier. Det är en pina att åka tunnelbana. Alla äckliga, sjuka människor som sitter och hostar och nyser rakt ut... Jag tvättar dessutom händerna 20 gånger om dan. Och ansiktet 4-5 gånger...

Jag börjar mentalt ladda... This will be fun!

Formbesked

Dagens uppgift var att springa min 7,7km långa slinga i högsta tempo. Ett riktigt tempopass med andra ord.

Mitt tidigare personbästa är lite svårt att få fram just nu. Motionbased strular och min stationära dator är upptagen. (ja, jag vet I-landsproblem, men ändå). Men hur som helst är det personbästa brutalt krossat av dagens pass... Jag sprang rundan på 34:31. Tror det motsvarar en 4:29-fart. Nu var det ett knyta om skorna-stopp och en kissepaus då jag stoppade klockan. Men om jag inte missminner mig var det så även på det passet jag satte nytt mil-PB.

Det gick oerhört lätt idag och jag kände verkligen hur min fotisättning är på fotbladet och inte på hälen. Det känns fantastiskt skönt att få lite rätsida på ett "problem". Jag får verkligen tänka på hur jag springer. Det kan spara en väldans massa energi.

Jag har läst "Den stora löparboken" och hittat massvis med exempel i hela boken på att jag är inne på rätt spår. Det är som om var jag än vänder mig ser jag tecken på att denna löpningsförändring är korrekt. Det är nästan kusligt... Som i Jim Carrey-filmen "23" där han blir besatt av numret 23 och ser tecken hela tiden. Så känner jag mig nu... ;-)

Som på sidan 71 i den ovan nämnda bok kan man läsa "Löpsteget jämförs ofta med ett hjul och härmed avses just denna effekt, att uppbromsningen skall vara så liten som möjligt vid varje fotisättning" eller på sidan 72. "Det väsentliga är att kroppstyngden fångas upp med en fjädring i vrist, knä och höftled med en så liten eftergift som möjligt." Det är en känsla som jag eftersöker att fötterna är monterade som på ett hjul istället för en låda. Ibland finner man den känslan och det är underbart. Som idag. Pure joy!

Läkarundersökning

Idag var det dags för det andra uppföljande möte på företagshälsovården. Första bestod av provtagningar och sånt. Det andra som jag hade idag var med en läkare. Alla mina värden var helt normala och alla såna kolesteroler var på bra nivåer.

Det enda som hon tyckte var lite för högt var min vikt. Jag är alltså 179cm med en vikt på 83,1kg (imorse). Hon tyckte att jag skulle börja springa lite...

HAHAHAHAHAHAAAAAA!!!!!

Jodå! Så var det! Jag berättade att jag sprang runt 40-50km i veckan i snitt... och att jag om en vecka skulle springa mitt andra marathonlopp.

Hon tyckte att jag som sprang så mycket borde väga mindre... Jo, det kanske man kan tycka... Men inte jag... Visst, ingen vore gladare än jag om jag gick ner ett par kilo. Men BMI mellan 20-25 ska vara normalt och jag ligger på 25,9. Normal skulle innebära 64-80kg. Pyttsan att 64kg är mer normalt än 83. Det är riktigt magert med 64kg. Jag skulle uppskatta att med min kroppsbyggnad är en normalnivå 75-78kg. Då är det inte mycket underhudsfett kvar... och till det spannet är det bara 5kg. Något jag tappar på en månad om jag lägger om träningen och kosten.

And I will do that soon!

Ålandsfrågor

Allan ställde några frågor angående Åland som jag tänkte ta upp här.

Ålands marathon startar mitt inne i Mariehamn och går ut på landsbygden för att vända tillbaka. Det är en relativt platt bana som framgår av banprofilen nedan. Den högsta toppen efter drygt 10km är lika hög som Västerbron men utspridd över ca 4km istället för 1km på Västerbron.
Eftersom loppet är i slutet av oktober kan vädret vara lite instabilt. Ålands hav på hösten är inte det roligaste (roligaste i både norsk och svensk betydelse). Det kan blåsa rejält och till och med snöa.

Antal deltagare är lite svårt eftersom de inte släppt några startlistor. Men 2006 var det 257 fullföljande i marathonloppet och 200 i halvmaran. Det ska tydligen vara rekordstort deltagande.

Slutligen frågade Allan om min målsättning. Det är lite svårt att sia om. Det beror på. Jag har en plan att starta i 4:58-fart men jag vet att den farten kommer att avta rejält i slutet av loppet. Jag är nöjd om jag går sub4h, glad om jag går sub3:50 och överlycklig om jag går sub3:40. Allt beror på vädret och hur pass bra min ben håller. Jag springer på trästockar sista milen. Jag har försökt lägga om fotisättningen så att låret inte tar så mycket stötdämpning. Jag kommer återkomma om detta i ett senare inlägg.

Any further questions?

Backmörker

Tisdagar är det som bekant fotbollsträning. Det var en trevlig och givande träning för en gångs skull.

Efter träningen gled jag i kläderna för det inplanerade backpasset. Det fick börja med drygt 3km uppvärmning där jag låg mellan 4:55 och 5:05-fart. Det var för att smaka på den tänkta marafarten. Och gudarna ska veta att det smakade sött!

Mina backpass avklarar jag som vanligt på Högdalstoppen. Det var en mörk tillställning eftersom någon roat sig med att smasha gatlamporna. Som tur var hittar jag ganska bra och det var aldrig någon fara... Hoppas ingen blev rädd för mig när jag ruschade fram och tillbaka. Som tur var hade jag en vit tischa som lyste upp. (Tischa, ett uttryck jag här nu använder för första gången. Vardagligt slang för t-shirt red. anm.)

Det blev inalles 11 iterationer upp och ner för backen. Det är ca 135 meter långt mellan vändpunkterna. De 11 uppförssträckorna tog 37, 36, 35, 36, 36, 37, 39, 38, 36, 37 och 38 sekunder. Det kändes riktigt bra med löpningen och jag tänkte noga på hur jag sprang. Det var höga knälyft med rak rygg och med isättning av framfoten först. Nedför backen joggar jag långsamt. Oftast tar nedförsvändan dubbelt så lång tid som uppför. Det brukar vara 1:13-1:15 nerför. Pulsen brukar på denna tid sjunka från ca 180 som är den pulsen jag har på toppen till runt 150 nere i botten.

Efter jojo-löpningen tog jag en nedtrappningssväng på 2,5km. Farten blev strax under 6min/km. Skönt tempo...

Idag var det ca 10grader varmt ute och jag hade klätt mig i långtajts på benen. Det var lite väl varmt. Det hade definitivt funkat med korttajts. På överkroppen hade jag den åtsmitande Zlatan-tröjan och som sagt en vit tischa utanpå. Det kändes faktiskt relativt lagom. Det kan nog även fungera utan tischan.

Något jag lade märke till som jag inte får glömma på Åland är att skosnörena på mina nya Nike-skor går upp. Jag får inte glömma att knyta dubbelknut. Det var väldigt sällan Asics skorna gick upp. Man kanske kan byta ut skosnörena mot de gamla? That's an idea. I have to think about that.

365 dagar

Den 17 oktober 2006 startades denna blogg. Som ett verktyg för mig att skriva av mig mina funderingar och som en träningsdagbok. Det första inlägget handlade om att jag hade anmält mig till Stockholm marathon 2007 och tanken var att bloggen inte skulle överleva efter marathon, även om jag gjorde det.

Men bloggandet blev ett gift och sedan starten har jag skrivit 312 inlägg och haft 19690 besök enligt den mycket ointelligenta besöksräknaren som inte installerades direkt, utan någon månad senare. Många, många av dessa 19690 besök är av mig som gått in för att se om någon lämnat en kommentar på min blogg.

Under året har bloggen skapat ett antal nya bekantskaper och en djupare vänskap. Det är framförallt Niklas som bidragit till min överlevnad på bloggen och inom löpandet. Vi har under året startat Stockholm marathon, Stockholms halvmarathon och Lidingöloppet tillsammans och tränat tillsammans ett par gånger. Nu åker vi ut på Ålands hav för att anta utmaningen att springa Ålands marathon i nästnästa helg. Det kommer bli kul, men absolut ingen semester. Men en öl på hemvägen kan man nog klämma.

Adressen till bloggen är stockholmmarathon2007.blogspot.com. Det har retat mig att jag var så korkad och satte årtalet i adressen. Det är i och för sig väldigt lätt att ändra men det innebär en del obesvär för alla som har satt min sida som favorit, så det får vara. Vi får se om jag kanske byter distributör av bloggen för denna är riktigt usel på att hantera bilder och det är tråkigt.

Titeln är nu och kommer alltid att vara 42195. Det magiska talet. Subtiteln var från början "Min väg mot Stockholm stadion" men efter att jag nått målsnöret lades "and beyond..." till. Det är lite typiskt för denna blogg för jag avslutar alla mina inlägg med ett engelskt uttryck. Det var något som skedde av en slump och har bara fortsatt. Andra språk som tyska, franska och finska har gjort gästspel.

Mitt nick på Puls.se och ofta här på 42195 är MGK. Det är väl ingen hemlighet att det står för Mats Göran Karlsson.

That's who I am, but who are you? Let me know!

Studiedag och schemaläggning

Wow. Studiedag. Det har jag inte haft på länge. Men ikväll kommer jag att helt gå upp i Görel-älsklingens studier. Det är en stor hemuppgift i finansiering som ska vara inne på onsdag och det är minst sagt kämpigt. Jag kommer att sitta hela kvällen och försöka hjälpa henne med studierna och försöka få rätsida på problemen. Det är i synnerhet ett kapitel som spökar och vi måste få bukt med den innan vi kan gå vidare. Sen efter det är det väl fyra kapitel till som ska avklaras.

Det innebär att jag inte heller idag kommer att springa. Det spelar ingen större roll. Jag känner att jag är så pass med på banan att det inte är någon fara. Det enda jag behöver nu är att få upp speeden i benen. Det kommer jag göra i morgon då det blir det ett kvalitetspass med kortbacklöpning efter fotbollsträningen.

Sä här är planen inför Åland:

• Tisdag: Backen
• Torsdag: Snabbdistans på 8km
• Lördag: 15km långsam löpning
• Söndag: Intervallpass på söndag.
• Tisdag: 8km marafart
• Torsdag: 12km marafart
• Fredag: PowerWalk på 5km.
• Lördag: kortare promenad med Niklas på Åland?
• Söndag: Marathon

Questions, anybody?

Fotbollsturnering

Vi har idag spelat en fotbollsturnering i Rågsved på deras konstgräsplan Det var killarnas första matcher på 7-manna plan och på konstgräs. Det är större än vår gamla 5-manna grusplan och det märktes att killarna kände sig vilsna i början. Vi förlorade stort första matchen men spelade den andra ganska jämnt även om vi förlorade. Och en ganska klar förlust i tredje matchen. Alla dessa matcher var i princip betydelselösa eftersom alla gick till kvartsfinal.

I kvarten spelade vi mot Lidingö och det var ganska jämnt men tillslut avgjorde Lidingö med 3-1. Vi hade hoppats på att kunna vinna denna match för att få vidare till semifinal och final eller bronsmatch och vi toppade faktiskt laget för att kunna vinna.

Och som ett brev på posten kommer klagomålen från en förälder som tycker att deras barn får spela för lite. Jag hävdar att de killar som har ett fokus på fotbollen både på och utanför planen och på träningen ska premieras i matcher som denna. De killar som sitter och leker och inte lyssnar på mig när jag försöker prata med dem är de första som får stå tillbaka. Till saken hör att jag och Görel-älsklingen helt tog bort Adrian-9 från matchen på grund av dåligt uppträdande mot en lagkompis. Jo, lagkompisen fick också stå över.

Idag är det löpvila. Det känns faktiskt riktigt bra i benen efter långpasset igår men jag vill inte utmana återhämtningen med en runda i dag också. But it feels goood!

36

Tack!

Men det är ju inte jämt... Eller kanske ett av det mest jämna åren man kan fylla. Man kan dela det jämnt med 1, 2, 3, 4, 6, 9, 12, 18 och 36. Missade jag någon?

Firad på sängen av Görel-älsklingen. Fick lite presenter och så... Gav mig ut på ett långpass på 20km på 5:28-fart, med en lättare kortare fartökning mellan 8-10km.

Nu ska jag ge mig in till Stan för att äta en brunch med familjen Pettersson. Nja, iallafall Syster-Agneta, Svåger-Sven och Hanna-lurpan. Det ska bli trevligt. Efter det åker vi och hämtar upp Adrian-9 hos sin pappa för han ska med oss på fotbollsturnering hela dagen imorgon...

Busy day!

Löpstegsteknik

Det rasar en debatt på Allans sida angående löpsteg... Nja, rasar kanske inte är rätt ord.

Det har i alla fall fått mig att fundera på mitt löpsteg.

Generellt kan man säga att det finns två sorters löpsteg. En kortdistansvariant med långa studsande steg och en långdistansvariant med korta låga steg. Jag tror att jag har legat mer mot den längre steget, vilket har medfört två saker. Mina ben har tröttnat på den större belastningen i slutet av loppen. Dessutom har det kraftigare fotisättningen orsakat blödningar och inflammationer i muskler och senor vilket har lett till lång konvalescens.

Igår provade jag att tvinga mig att ta kortare och flackare steg med högre benfrekvens. Jag känner att den löpstilen är mer energisnål och att det inte sliter lika mycket på benen. Jag kommer att fram till Åland att försöka att hålla igen studsen i steget och konservera krafterna. Jag tror att denna taktik kommer att bidra till fräschare ben längre och att farten inte sjunker fullt lika mycket mot slutet av loppet och därmed bidra till en bättre tid.

Jag föreslår att denna sortens resonemang kan vara ett av föreläsningsämnena på Team Stockholm Marathon. Det vore väl bra att få lite insikt i löpteknik... Everybody can run but not everybody can run correct.

Testpass och klädfundering

Idag var det dags för det stora testet. Det skulle bli en kortare sväng som kunde förlängas om det kändes rätt. Planen var att springa lätt i 5:30-fart med en eventuell snabbare fart om det kändes bra.

Jag gav mig iväg på min vanliga runda runt Örby/Bandhagen/Högdalen. Den är 8km lång men kan enkelt kortas ner om det skulle behövas. Det kändes lättlöpt. Travade iväg och av smärtan i foten kändes ingenting. Ökade farten i andra och tredje kilometern till 5:20 och fortfarande ingenting. Provade en mer rejäl ökning till 5:00km/min i 2 km men ingenting då heller. Då hade jag fått de svar jag ville ha... Sååå jä*la skönt... Jag sänkte farten till drygt 5:15 i ett par km. Sedan ökade jag farten lite igen till 5:05 och 4:55 och spurtade hem.
Det var fantastiskt sköna svar jag fick... Ikväll var det bara 5 grader varmt ute. Och det varnas för snökaos inatt ända ner mot Mälardalen. Det får mig att fundera på hur vädret kommer bli på Åland. Det kan vara snö och blåst och även rätt varmt... Det kommer bli svårt att klä sig rätt. Så jag kommer att göra en liten analys över tiden för att analysera hur olika klädkombinationer passar i olika väder. Det enda som jag bestämt att jag ska ha på mig är mina compressionstrumpor som ska hjälpa till att hålla ihop musklerna i loppet.


Ikväll hade jag ovan nämnda strumpor, vita knälånga. (råsnyggt, jag lovar) Till detta hade jag mina lite tjockare Soc-tajts. Det lämnade bara en glipa över knäna. Det kändes faktiskt bra. Den kombinationen skulle kunna fungera. Men jag vet också att mina långtajts fungerar bra... det kan nog bli hugget som stucket vilka jag använder. Om det blir chans för varmare under loppets gång blir det nog korta tajts.


På överkroppen hade jag min långärmade tajta Nike-tröja och min blåa jacka. Det var lite väl varmt. Det kan räcka med den Niketröjan och en T-shirt utanpå på loppet. På huvudet hade jag min svarta keps. Det blev varmt... redan efter 3km. Och då är jag ändå riktigt korthårig nu och det blir längre till loppet och det ska bli mycket kallare för att jag ska ta på en keps.

Något jag funderat på är tunna handskar. Det var många på Lidingöloppet som hade handskar på sig och en T-shirt. Det kan kanske vara ett bra sätt att hålla värmen... Under Lidingöloppet frös jag rejält under de minutrarna från jag hade tagit av överdragskläderna till starten gått. Många hade en plastsäck eller plastponcho på sig och det såg faktiskt ganska skönt ut. Det kanske borde överväga att testa...


Det blir lite väl mycket om klädkombinationer och vad man ska ha på sig. Och det kommer att bli mer fram till Åland. Allt för att dokumentera för mig själv vad som funkar vid olika väderslag. Var det ointressant att läsa om? I guess you have to live with it!

Come back

Tisdagar=fotbollsträning
Så även igår. Efter träningen slet jag på mig träningskläder och sprang (!) till gymmet för att köra ett pass. Det blev trappmaskin i 45 minuter och diverse benövningar i olika maskiner... Allt för att träna upp benen så att de hänger med längre i marathonloppet...

45minuter i trappmaskin är rejält tråkigt om man inte har underhållning... Då är det betydligt mindre tråkigt att springa till exempel.

I den beryktade foten kändes inget, nada, nothing, rien, nichts... Det var till och med så att under de 500 metrarna som det är till gymmet gjorde det mer ont i den andra foten... SÅ lite gjorde det ont...

Idag onsdag kändes foten lite halvstel precis när jag vaknade, men det gick snabbt över.

Jag är såååå jä*la lycklig, för idag får jag springa. Det blir ett lugnt pass på 8km på 42-44minuter.

Kan man uppnå runners high utan att springa? Maybe you can... Maybe you can...

Dojstuds

Jag är bra i foten... Utom om man trycker på ett ställe bakom fotknölen. Men som Niklas sa, "Men tryck inte där då!"

Det är oerhört skönt att känna att det finns hopp igen.... Det är dessutom hopp i mina ben... Jag har en oerhörd studs i dojan... Hoppig och studsig som bara den... tog trapporna upp till jobbet i fyrsrpång. Det kändes fantastiskt..

Det är så att man blir frestad att ge sig ut på en löptur efter fotbollsträningen ikväll. Jag ska nog istället bege mig till gymmet och cykla och trappmaskina. Ni anar inte hur skönt det ska bli... You have no idea!

Planändring

Så gick det med den planen...

Ikväll var det tydligen inplanerat en säljkurs på jobbet, så varken veckohandling eller träning blir av.

Disappointed!!!

Helgarbete

Det ironiska hände, att när jag var på torpet och slet med höstbruket och samtidigt oroade mig för att jag skulle ha ont i foten så spontanlagade sig foten. Det blev bättre och bättre ju längre dagarna gick och ju mer jag arbetade. För att citera Karl Bertil Johnsson:

"Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och utgör också den grund varpå samhället vilar."

En av sysslorna var att cykla hem en cykel som blivit kvar hos Annika på Solbacken. Jag hade lite ångest att den milen skulle vara en pina att cykla med foten. Men jag kände ingenting. Det inspirerar mig att ikväll, efter veckohandlignen, gå till simhallen och sätta mig på motionscykeln för ett pass. Jag tänkte även prova på trappmaskinen när jag ändå är där. Vi får hoppas att det går bra.

Första löppasset tänkte jag prova på på onsdag. Då skulle det i så fall bli en 8km-runda... Med möjlighet att förkorta respektive förlänga beroende på hur det känns i foten.

Jag hoppas verkligen att det fungerar. But I won't risk anything.

Mörker

Ikväll provade jag att springa lätt på foten och det var ingen succé. Vid varje steg kändes det i foten. När jag belastade foten i sidled gjorde det direkt ont.

Det verkar som om det blir en lite längre återhämtning än vad jag hade hoppats på. Nu hoppas jag att jag åtminstone kan träna en vecka innan Åland. Annars är det inte någon vits att ens hoppas på en bra tid.

Det kanske märks att jag är lite pessimistisk nu. Det är en molnbank av mörka tankar som svept in över Ålands landsbygd. Som det känns nu är jag glad om jag kan starta. Men jag vet också av erfarenhet att det blir alltid mycket bättre än vad man tror i de mörkaste stunderna.

Det gäller att hava förtröstan och härda ut, för det vänder och efter helgen kan jag säkert springa. Det gäller bara att den inflammation jag har i fotleden lägger sig... Precis som jag ska göra nu för imorgon bitti åker vi till torpet för en arbetshelg. Det ska bli bra väder och det underlättar när man jobbar ute...

See'ya after the weekend, folks!

Fotbättring

Idag är det betydligt mycket bättre i foten... Det känns knappt alls. Igår var jag och kollegan Ali i Malmö på mötesturné. Det är väl rackarns hur ofta man tycker att man hör Zlatan på gatan när man går där nere...

Vi gick en hel del mellan mötena igår och det kändes bra. Idag känns det bara vid riktigt tvära svängar och om man trycker på fotleden.

I helgen åker vi till torpet för höstbruk. Det kommer bli slitigt men riktigt kul och mysigt... Och det blir hård träning. Det är inte en barnlek att gräva höstlandet... Vi får hoppas att det inte sliter alltför mycket för på måndag kommer träningen börja igen. Jag längtar riktigt mycket till Åland.

Let the fun begin!

Blodansamling

När jag kom hem idag och tog av mig stödstrumpan såg jag att fotleden på högerfotens insida var svullen och lite blåaktig. Jag drar mig till minnes att jag blev blå om fötterna efter Stockholm marathon i somras. Det var som om ett antal små blodkärl spruckit under loppet och blodet stampats ner i foten och bildat en svullnad med blåton. Nu känns det likadant. Jag tror i och för sig att det kan vara så att dagens blodansamling satt sig någonstans i leden vilket medfört att det blivit svårt att gå åt något annat håll än rakt fram.

Emellanåt känner jag inte ens av smärtan. Och ibland gör det så ont att jag knappt kan gå. Märkligt fenomen! Jag är hursomhelst ganska övertygad att denna "skada" inte kommer att påverka mina förberedelse inför Ålands marathon ett dugg... Jag har nämligen räknat med konvalescens hela denna vecka... Först på måndag har jag tänkt att ge mig ut. Visst hade jag hellre sett att jag skulle kunna träna redan i denna vecka och få lite extra effekt.

För övrigt har jag inhandlat springstrumpor idag. SVARTA!!! För vita strumpor är inte vita speciellt länge. Två par Seger ultra thin för 150pix på Team Sportia i Pub-huset. That's a bargain if you ask me.

Fotont

Jag som så gärna vill ge mig ut och träna. Full av energi och motivation. Återhämtningen efter Lidingöloppet har gått fenomenalt bra. Igår (tisdag) hade jag planerat att ge mig ut på en 8km-runda. Men under dagen började min vänstra fotled göra ont. Detta accentuerades under kvällen och nu har jag behandlat med Voltaren och Nikes compression strumpa.

Jag trodde mig höra igår att det knäppte när jag gick ner för trappan från jobbet... Har läst någonstans att det då är en sena som ligger fel och hoppar. Kan det vara så? Då tror jag att det är en inflammation någonstans i fotleden och självmedicinerar med en billigare kopia på ett känt piller med antiinflammatoriska egenskaper.

Vad gäller den kommande träningen har jag ju pratat om att träna upp styrkan i benen... Jag har aldrig egentligen haft starkare ben än när jag slet i trappmaskinen. Det var dessutom trappmaskinen som hjälpte mig att gå ner från 104kg till 82kg en gång i tiden. Det kanske kan få mig att gå ner några till på samma gång som jag blir starkare i benen... Ytterligare två flugor i samma smäll... SÅ, jag kommer under vinterträningen att några av de passen som jag är på gymmet att byta ut löpningen på löpbandet mot trappmaskinen.... Eller kanske ännu bättre köra både och... Now, isn't that a good strategy?

Oktobertankar

Det är höst idag. Höstdagjämningen har infallit och natten är längre än dagen. Träden återkallar sitt klorofyll från löven. Höstgarderoben vädras och sommargarderoben stängs. Än så länge är det fortfarande temperatur nog för att springa i kortbyxor och kortärmat, men snart blir det dags att börja använda långbenen på riktigt.

På Åland Marathon kan det tydligen vara allt från sensommarvärme till snöblåst. Det gäller att mentalt förbereda sig på busväder och att vänja benen vid den restriktion som ett par långben innebär. Mina långben har hängt med en säsong och håller för minst en till. Jag kommer däremot att utöka med ett andra par långtajts. Och troligen med vindspärr i grenen. Jag kommer ihåg hur det var i vintras när det blåste... Uttrycket "kulörta kulor i grenen" fick en annan innebörd.

Strumpor kommer också att inhandlas, och ytterligare en långärmad tröja. Sedan kommer ett par tunna handskar att köpas. Det är något jag noterade på Lidingöloppet att många sprang med kortbyxor och t-shirt och tunna handskar. Dessutom låg många handskar utefter vägen. Vad är syftet med det. Fryser de om händerna när de springer eller? Handskar är det sista jag tar på mig inför vintern.

I övrigt har jag rannsakat mitt Lidingölopp och Stockholm marathon och kommit fram till att något som de båda har gemensamt är att jag springer långsamt på sista fjärdedelen samtidigt som min snittpuls sjunker och är riktigt låg. När jag sprang nu i lördags hade jag kondition att springa men mina ben sa stopp. Det var som att de stelnade till. Jag tror att för att det inte ska hända så behöver jag träna med tåhäv och med Molotov-steg. Jag måste träna upp styrkan i framförallt låren men förmodligen även vaderna. Om jag kunnat hålla samma tempo sista milen hade jag sprungit på 2:39 i lördags.

Jag tror att det är mitt löpsteg som är krävande. Jag har nog ett löpsteg som egentligen passar kortare distanser. Det kan vara en vits att försöka ha ett tajtare löpsteg och spara på krutet. Då kan det också bidra till att benen håller längre.

Vad gäller träningen och upplägget så kommer jag att följa Anders Szalkais 3:30 schema igen inför Stockholm marathon. Jag kommer att träna långpassen varje söndag med Team Sthlm Marathon. Jag tror det kan ge en hel del extra motivation. Jag vet också att jag förra året hade en tendens att springa långpassen för snabbt och de korta passen för långsamt. Det ska jag också ändra på. Att våga springa långsamt. Det ger längre träningstid vilket i sig är bra i en uthållighetssport. Och dessutom sliter det mindre och återhämtningen blir kortare. Det blir ju tre flugor i en smäll. Tillsammans med en striktare disciplin med löpskolning och styrketräning ska det ge mirakel...

Och sedan är det bara upp till vädergudarna och SMHI att ordna bra förutsättningar. Ett är klart i alla fall. Lera kommer det inte bli på Stockholm marathon. And let's pray for nice weather.