Laddning

Nu har procenttalet stigit ytterligare känns det som... Frågan är om det inte är 95% nu.

Jag har psykiskt och fysiskt börja ladda för att springa på lördag. Jag har läst gamla Runners World och kolhydratladdat med Pasta Carbonara. Imorgon kommer laddningen att eskalera ytterligare i och med att jag åker ut på Lidingö för att hämta upp nummerlappen. Det, tillsammans med pastamåltider och lite annan inhandling ska få mig i rätt stämning.

Jag har pratat med Görel-älsklingen ikväll och lugnat henne. Hon är orolig att jag ska ge mig på något som kan skada min hälsa. Jag försäkrade henne om att om jag startar kommer jag att efter en mil ungefär känna efter om det är värt att fullfölja loppet. Det finns ingen anledning att slita ut sig under 3 mil om det inte känns bra. Och dessutom har jag också förklarat att jag på långa vägar kommer att gå för fullt. Jag siktar mer på en tid under 3timmar än en på 2:30. Det ÄR en stor skillnad i tempo trots att det inte låter så i hennes öron.

I benen börjar det pirra och studsa okontrollerat. Det är som om de känner på sig att det är dags att ge sig ut och springa. Det känns som om det kan bli riktigt kul. Om jag nu bara får tillfriskna till 100% och inte återfalla i sjukdom... Touch wood!