Glykogenpunschig

När man laddar inför ett marathon-lopp med kolhydratrik kost så verkar det som om hjärnan och finmotoriken packar ihop. Det finns inte mycket vett och sans i tankarna. Det känns som efter en flaska vin ungefär. Jag tror att det är en konstant sockerrush som man lever under.

Detta fenomen och det faktum att benen studsar av energi gör att man känner sig redo att ge sig ut på den åländska landsbygden och springa. Det är konstigt men benen känns konstant som om jag har nyss vart ute på ett långlopp samtidigt som de spritter av energi. Det är en obeskrivbar känsla. Jag tror att benen känner av den pärs som kommer.

Benen kändes precis på samma sätt inför Lidingöloppet. Det var ju med nöd och näppe jag kunde springa loppet. Jag vet att jag kommer att stå på startlinjen och inte känna något i benen. Men denna gång är underlaget asfalt och plant. Och jag har dessutom ett äss upp i rockärmen (eller i tajtsen). Jag har ett med energibesparande löpsteg denna gång... Inte den studsiga löpning som jag lagt mig till med och som sliter på benmusklerna, utan en stil med ett vägvinnande glidande löpsteg.

Dessutom kommer min kropp vara mer förberedd än innan Lidingöloppet med extra glykogenförråd och konstant påfyllning i form av sportdryck och gel... Det kommer att ta mig imål snabbare än senast i Stockholm och gärna med en förbättring på minst 42 minuter.

Det enda lilla molnet på himlen är att det verkar blåsa upp lagom till start på söndag. Det här är den senaste prognosen
Söndag: Regn. Molnigt. Högst: 50° F. / 10° C. Vind SV 31 miles/tim. / 50 km/h. Chance of precipitation 60%.

Alltså: 60% risk för regn och en vind på 14m/s. Det är kulingstyrka på den vinden. Det ger en ruggig medvind ut på banan och samma fast emot efter vändningen...

That could be tough!