Hellasmilen

Idag efter hemkomsten från jobbet snörde jag på mig skorna och tog bilen ut till Hellas för en premiärtur på milspåret. Det var rackarns vilken backe den startar med. Och bitvis var det riktigt bergigt. Vissa utförslöpor var ganska södervittrade så det var svårt att stå på.

Missförstå mig inte... Det var en skitkul runda och jag njöt varje meter. Fick bara ihop 9,7km på min GF305. Men den mäter ju bara i 2D medan så det kan nog stämma. Dessutom var jag ganska sen med att slå på den, så bara där var det 100 meter jag missade. Studerade hur en lapplisa hade kul med ett tiotal bilar som stod parkerade högst olagligt på fotbollsplanen.

De 9,7km avklarades på drygt 51 minuter. Det är jag nöjd med... Det är RESPEKT att klara den rundan på sub40.

Det var rätt varmt och jag hade faktiskt svårt att andas på vissa ställen. Det kändes mysko faktiskt. Men till slut släppte det. Kan man lida av astma utan att veta av det? Vad vet jag?

Jag tycker att det är rätt skönt och avkopplande att springa i skogen. Det har jag försökt att göra så mycket som möjligt senaste två månaderna som en träning inför Lidingöloppet. Skogen ger annan löpstil än asfalt med högre knälyft vilket ger snabbhetsträning för asfalt. Dessutom stärks fötter och vrister av det ojämna underlaget och det är nog inte heller av ondo. Terrängspår tycker jag ofta är lite väl backiga. (Är det för att de är anpassade för längdskidor?) Backiga spår är väl också bra snabbhetsträning, antar jag. Det ger en naturlig fartlek...

Men hur skönt och mysigt det än är så går det inte upp mot en tur på en landsväg. That's my humble opinion.