Fredagsmil

Vad skönt det är att ge sig ut på en löptur och inte veta var man ska eller i vilken fart man ska springa... Det händer inte allt för ofta tyvärr. Tar det bort glädjen från löpningen att ha allt inrutat? Nej, jag tror inte det. Snarare förhöjer den glädjen när man kan improvisera.

Idag sprang jag åt andra hållet när jag kom ut. Sprang utmed Magelungsvägen till Farsta och runt Hökarängen och längs med Örbyleden hem. Den rundan har jag sprungit några gånger och den är nästan exakt en mil. Idag började jag med föresatsen att ta det lugnt. Runt 5:30 fart ungefär. Detta för att jag känt småvärk i underbenen sedan Stockholm Halvmarathon. Efter 5km tröttnade jag på den lusiga tempot och ökade takten en bra bit. Farten blev nu 4:50min/km. Det är den fart som jag höll stora delar av loppet i lördags och mina underben kändes ingenting.

Efter passet stretchade jag underbenen speciellt mycket. Jag är normalt ingen duktig stretchare. Tar lite enkla övningar i duschen men inte mer... Har läst artiklar som är för och artiklar som är emot stretching. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Lite måttlighet är bra antar jag. Jag brukar mest stretcha när jag känner behov för det. Antingen i vårdande eller förebyggande syfte. Och att jag inte stretchar märks, för jag är riktigt stel i kroppen. Att sitta skräddare är inte att tänka på knappt heller att sitta på knä. Fast jag har aldrig varit vig. I guess it's in my genes.