Sådärja...

Jag har varit nere på sista tiden. Det har stått still min min utveckling har det känts som. Det har inte riktigt lossnat för mig. Jag är väl medveten om att all träning går i trappsteg. Ett i taget. Nu har jag känt att det borde vara min tur.

Idag tror jag att det var min tur att kliva upp ett pinnhål (eller trappsteg för att fortsätta med samma metafor)

Jag kände mig pigg och väldigt motiverad idag... se föregående inlägg på bloggen... Jag har noterat att några dagar med temperaturer över nollan gjort att cykelvägarna blivit snöfria... :-)

Idag bestämde jag mig för att trycka till lite extra och ta ett snabbpass. Det gav utdelning.

Jag tog i lite mer och sträckte ut steget lite mer än tidigare pass. Nu blev rundan bara 7,53km och det tog 37:30. Det ger en snitt fart under 5min/km eller över 12km/h. Det är en magisk gräns... Notera de två dipparna i fartgrafen. Det var tillfällen när jag knöt skorna. Utan dessa två tillfällen skulle det gått lite snabbare. Kul att se att den andra dippen i grafen är lite längre och att det tog längre tid att komma upp i fart igen. Jag passade på att dricka lite vatten och dessutom var det Enskedebacken som skulle forceras efter det.

Jag är som ni kanske märkt ganska så skitnöjd med min nya älsklingspryl, Garmill4runner som Görel-älsklingen trodde den hette (puss gumman). Och dessutom är jag nöjd med min nya nivå... Den ger jag cred till prylen och till Nix. Tack kompis, för att du gav mig idén att kämpa liiite mer. Nu kanske vi är kvitt eftersom jag tipsade dig om steglängden? Fan va vi är bra! It's a give and take. And also a win-win situation.