Måndagsmil

Idag är det vila på programmet. Men jag sprang ju inte igår och jag tycker tvådagars vila är onödigt så sprang jag onsdagens pass nu på kvällen. 9,95km runt Farsta och Hökarängen som avklarades på 51:22 vilket är lite snabbare än vad schemat säger... Trenden håller i sig. På de lätta distanspassen går det nästan alltid fortare än vad det ska göra. Och ändå kändes det som om jag inte direkt behövde kämpa.

Jag gick iochförsig ut hårt med en första km på 4:23. Det kändes härligt att få kuta på. Sedan trappade jag ner lite och femte kilometern ökade jag igen, sedan saktade jag ner igen för att sista biten hem öka lite igen. Jag tror banne mig att det är en hemsnickrad variant av fartlek jag håller på med... Hmmm kan det vara så??? Jag blir faktiskt uttråkad av att ligga och mala på i samma tempo. Farten styrs också av vad jag har i lurarna. Är det en gammal Maiden eller Sabbath-låt så ökas tempot rejält... Paradoxalt nog är favoritlåten att springa till en riktigt lugn låt av Sting. Den har en tamburin i bakgrunden som håller exakt rätt takt för mig... När den kommer så får jag ståpäls och det går hur lätt som helst... Man kanske skulle fundera ut vilka låtar som fungerar bra att springa till och komponera en låtlista som tar 3:30... hmmm... liksom ha ett soundtrack till marathonloppet... Not a bad idea...